Vi startar tidigt på morgonen eftersom resan till kenneln tar c:a 3 timmar. Väl där möts vi av en sjövild 4-månaders PON-valp och en charmig Fransk Bulldog.

Vi får nu träffa vår lilla valp och känna att hon verkligen är vår egen. Det var med pirr i magen som hela familjen anlände.

Vägen hit har varit ganska omständlig, den började eg. redan i juni...

Vi hade en underbar PON-tik som hette Alva. Dessvärre visade det sig att hon hade cancer. När vi var hos veterinären för diverse provtagning i mitten av juni var hon fortfarande ganska pigg, men när vi 2-veckor senare fick diagnosen hade hon redan hunnit bli så dålig att hon knappt orkade gå och hade jättejobbigt att andas. Dignos: Elakartad cancer i lymfan.
Vi valde att låta henne somna in så fort som möjligt för att hon inte skulle behöva ha ont och plågas.

Nu började en hektisk period där vi jagade en ny hund med ljus och lykta. Vi pratade med alla möjliga uppfödare och blev skickade än hit än dit. Vi var bergsäkra på att vi skulle ha en ny PON och ingen annan ras.

Enda valpen vi hittade var en hane, men vi ville hellre ha en tik. Största hoppet stod till Ynnizins Kennel som hade 4 valpar som skulle bli leveransklara drygt 2 veckor längre fram. Alla var redan tingade utom den sötaste som skulle stanna kvar på kenneln. Dock meddelade Kattis, kennels innehavare, att det kunde bli något återbud om någon av valparna skulle ha exempelvis underbett.

Några dagar senare ringde Kattis och sa att tyvärr hade 'hennes' tik ett litet, litet underbett så om vi var intresserade så... OM VI VAR!!!

Vi åkte ner och besökte Ynnizins så fort det var möjligt och fick träffa 4 små charmiga ulltottar. Vi bestämde oss på c:a 5 sekunder att den valpen ville vi ha. Kärlek uppstod vid första ögonkastet. Det tog något längre tid att få förtroende för Kattis, kanske så lång tid som 10 sekunder ;-). Kattis i sin tur godkände oss som köpare (pust!). Vi bestämde genast datum och tid för att hämta valpen.

Och nu var vi alltså äntligen där för att hämta henne....

Hennes kennelnamn var Kiszka (Blodkorv på polska) men det namnet var vi alla inte överens med så vi bestämde oss för att avvakta med namnet tills vi lärt känna henne.

När alla papper var klara och kaffet var urdrucket var det dags att resa hemåt. Kattis hade lämnat med ett häfte med råd och tips, och sa lite kryptiskt till oss att läsa avsnittet om hemresa, när vi kommit hem.
Vi satte in valpen i bak med den snuttefilt vi fått med, hoppade själva in i bilen och startade hemfärden. Kattis hade sagt att valparna redan åkt bil och kunde vara lite oroliga men det gick över efter några minuter. Jodå, hon gnällde allt, men efter 5 minuter började hon lugna ner sig.

Efter c:a 45 minuter tog vi en paus för att äta lite medhavd lunch och rasta valpen lite. Vi passade då på att läsa i häftet om hemresa och där stod:
"Låt inte valpen åka ensam bak till en början." Hmmm... vi hade börjat helt tvärt emot uppfödarens råd.... pinsamt!

Resten av hemresan satt hon i mattes knä, lugn som en filbunke.

Hela familjen diskuterade namn, förslagen var bland annat följande:
Ninja? Helga? Wilma? Kiszka? Scilla? Scizo? Zombie? Kiszka? Karro? Maja? Kajsa? Kiszka (namnet kom upp flera gånger)? Nova? Tindra? Kajsa? Tassa? Ida? Hilda? Snosan? Gosan? Zelda? Arwen? Crazy Daisy (5-åriga kusinens förslag via mobil)
Motargumenten var lika många:
  - Låter inte som ett hundnamn.
  - För hårt.
  - Det är ju ett marsvinsnamn.
  - Hon är väl ingen ko?
  - För hårt.
  - Det heter ju en släkting, det går ju inte.
  - Tjata inte om Kiszka igen, vi ska ju inte ha det namnet!
  - Kan funka.. Men bör det inte vara ett S i namnet?
*suck*

Till sist var vi äntligen hemma med 'valpen'. Vi bestämde att tills vidare kalla henne för Gumman.