Idag Är Maya med husse på jobbet för första gången. Hon går raka vägen och lägger sig bakom en soffa och sussar... Hon var nog lite trött i värmen.

Snacka om att vara lugn och trygg!

När jag en timme senare hämtar en kopp kaffe vaknar Maya och följer mig mig tillbaka till mitt skrivbord och lägger sig under det och sussar....
Inte minsta tecken till oro eller rädsla. Vi skulle kanske kallat henne Filbunke....

//Husse

Nu på kvällen (när temperaturen äntligen sjunkit till under 25°) åkte vi med Maya till Husses föräldrar för att hälsa på. Dom har två hundar och det är lika bra att lära känna dom med en gång.

Den ena hunden heter Shaki (Efter sångerskan Shakira) och är en Holländsk Herdehund. Finns bara en handfull, och påminner om en stor långbent schäfer med lång vargfärgad päls.

Den andra hunden, Elmi, är en Basenji. Den afrikanska spetsen som inte skäller. Båda är tikar.

När vi kom fram satte vi ner Maya. Shaki och Elmi kom farande (som vanligt)  som två vildar, en skällande den andra knäpptyst. Maya fegade lite först och backade in i ett hörn. Shaki for fram och skulle nosa, men då visade Maya att hon är kaxig!

Hon morrade, gläfste och nafsade till, lät så arg som endast en 4½-kilos ulltott kan göra, och de stora hundarna backade undan... Sedan vågade dom bara nosa på Maya när hon var på väg bort.

Maya var lite försiktig, men det var som stora bestarna som flyttade sig för henne!

Skönt med en hund som kan ta för sig!! 

//Husse

På eftermiddagen var det varmt så lillmatte låg i skuggan på gräset med Emma (Vi kallade henne så under lördagen för att prova om det namnet fungerade).  Jag skulle också lägga mig där och passade på att ta med lite friskt vatten till vovven. Jag skulle även ta med en dyna att ligga på så jag valde att ta vattnet i en tom PET-flaska.

Jag lade ner dynan, ställde ner skålen, hällde upp lite vatten och ställde ner PET-flaskan. Då.....

Den lilla hunden blir heltokig, morrar och skäller och attackerar flaskan som om det var det farligaste som fanns på jorden. Jag försökte säga 'Nej' och få henne att sluta men insåg ganska snart det komiska... Vår hund hatar Fanta-flaskor!!!

Senare på kvällen tog vi fram en ny flaska, denna gång passade vi på att starta videokamaran, och JÖSSES! Kolla själva!

//Husse

Vi startar tidigt på morgonen eftersom resan till kenneln tar c:a 3 timmar. Väl där möts vi av en sjövild 4-månaders PON-valp och en charmig Fransk Bulldog.

Vi får nu träffa vår lilla valp och känna att hon verkligen är vår egen. Det var med pirr i magen som hela familjen anlände.

Vägen hit har varit ganska omständlig, den började eg. redan i juni...

Vi hade en underbar PON-tik som hette Alva. Dessvärre visade det sig att hon hade cancer. När vi var hos veterinären för diverse provtagning i mitten av juni var hon fortfarande ganska pigg, men när vi 2-veckor senare fick diagnosen hade hon redan hunnit bli så dålig att hon knappt orkade gå och hade jättejobbigt att andas. Dignos: Elakartad cancer i lymfan.
Vi valde att låta henne somna in så fort som möjligt för att hon inte skulle behöva ha ont och plågas.

Nu började en hektisk period där vi jagade en ny hund med ljus och lykta. Vi pratade med alla möjliga uppfödare och blev skickade än hit än dit. Vi var bergsäkra på att vi skulle ha en ny PON och ingen annan ras.

Enda valpen vi hittade var en hane, men vi ville hellre ha en tik. Största hoppet stod till Ynnizins Kennel som hade 4 valpar som skulle bli leveransklara drygt 2 veckor längre fram. Alla var redan tingade utom den sötaste som skulle stanna kvar på kenneln. Dock meddelade Kattis, kennels innehavare, att det kunde bli något återbud om någon av valparna skulle ha exempelvis underbett.

Några dagar senare ringde Kattis och sa att tyvärr hade 'hennes' tik ett litet, litet underbett så om vi var intresserade så... OM VI VAR!!!

Vi åkte ner och besökte Ynnizins så fort det var möjligt och fick träffa 4 små charmiga ulltottar. Vi bestämde oss på c:a 5 sekunder att den valpen ville vi ha. Kärlek uppstod vid första ögonkastet. Det tog något längre tid att få förtroende för Kattis, kanske så lång tid som 10 sekunder ;-). Kattis i sin tur godkände oss som köpare (pust!). Vi bestämde genast datum och tid för att hämta valpen.

Och nu var vi alltså äntligen där för att hämta henne....

Hennes kennelnamn var Kiszka (Blodkorv på polska) men det namnet var vi alla inte överens med så vi bestämde oss för att avvakta med namnet tills vi lärt känna henne.

När alla papper var klara och kaffet var urdrucket var det dags att resa hemåt. Kattis hade lämnat med ett häfte med råd och tips, och sa lite kryptiskt till oss att läsa avsnittet om hemresa, när vi kommit hem.
Vi satte in valpen i bak med den snuttefilt vi fått med, hoppade själva in i bilen och startade hemfärden. Kattis hade sagt att valparna redan åkt bil och kunde vara lite oroliga men det gick över efter några minuter. Jodå, hon gnällde allt, men efter 5 minuter började hon lugna ner sig.

Efter c:a 45 minuter tog vi en paus för att äta lite medhavd lunch och rasta valpen lite. Vi passade då på att läsa i häftet om hemresa och där stod:
"Låt inte valpen åka ensam bak till en början." Hmmm... vi hade börjat helt tvärt emot uppfödarens råd.... pinsamt!

Resten av hemresan satt hon i mattes knä, lugn som en filbunke.

Hela familjen diskuterade namn, förslagen var bland annat följande:
Ninja? Helga? Wilma? Kiszka? Scilla? Scizo? Zombie? Kiszka? Karro? Maja? Kajsa? Kiszka (namnet kom upp flera gånger)? Nova? Tindra? Kajsa? Tassa? Ida? Hilda? Snosan? Gosan? Zelda? Arwen? Crazy Daisy (5-åriga kusinens förslag via mobil)
Motargumenten var lika många:
  - Låter inte som ett hundnamn.
  - För hårt.
  - Det är ju ett marsvinsnamn.
  - Hon är väl ingen ko?
  - För hårt.
  - Det heter ju en släkting, det går ju inte.
  - Tjata inte om Kiszka igen, vi ska ju inte ha det namnet!
  - Kan funka.. Men bör det inte vara ett S i namnet?
*suck*

Till sist var vi äntligen hemma med 'valpen'. Vi bestämde att tills vidare kalla henne för Gumman.