...då vet man aldrig vad som händer.

Idag tog jag md Maya på en morgonpromenad. Nu går hon kanonbra i koppel!

Vi passerar en trädgård där det bor ett par schapendo som brukar skälla en hel del. Saken är den att dom är bakom en tjock häck så Maya ser inte vad det är som skäller. Men jag har märkt att det är en bra träning så att Maya märker att vad som än väsnas så är hon trygg i vårt sällskap. Så idag kunde vi ignorera de skällande 'bestarna' (dom är jättesnälla men Maya har inte haft möjlighet att träffa dom än) och promenera på som om det regnade. 

Lite senare passerade vi en trädgård och Maya tvärstannade och tittade in genom grinden. Där såg jag en kvinna i rött och en man i svart. Dom pratade med kvinnan i trädgården bredvid som hade en svart dvärgpudel och höll i en svart sopsäck.

Det blev lite genant när jag inte på något sätt kunde förmå Maya att sluta stirra och gå därifrån. Själv visste jag inte riktigt vad hon reagaerade på. Jag lockade och lockade men Maya vägrade att gå. Och att lyfta henne och bära är mot mina principer.

Kvinnan i rött sa "Bäst vi hälsar på ulltotten" och kom fram till oss tillsammans med sin gubbe. Då blev Maya heltokig och hälsade riktigt hjärtligt, på mannen!!! Hmmm...

De erfarenheter jag har från tidigare hundar är att svartklädda är lite läskiga, särskilt män. Men av någon anledning var Maya dödsförälskad i den här mannen. Hon klättrade upp i hans knä och pussade honom som en besatt. Kanske han påminde om någon? Vem vet?

//Husse